Jag Skulle Kalla Det Syskonkärlek

Det urgulliga, oemotståndliga barnet har växt upp och man undrar vart tiden har tagit vägen?! Minnena finns i form av bilder, hemvideo och tankar. Barnet har börjat bli vuxen men det innebär inte att minnena slutar produceras, de helt enkelt utvecklas till en hel underbar bok man vill läsa i varje dag. Att få vara med från BB och se det underbara livet växa och bli världens underbaraste varelse är något som inte kan beskrivas med ord. Alla små detajerna som gör att känslorna inte vet hur de ska känna, ska det vara i form av tårar eller skratt? Tänk att få vara någons förebild, att ha någon att skydda från allt och alla. Den enorma kärleken betyder så mycket, att få älska någon och känna sig älskad tillbaka. Inga ord behövs för blickarna betyder mer. Vetskapen av vad en tystnad och vad de olika ansiktsuttrycken betyder är något som gör att frånvaron bli annorlunda. Det blir tomt, ensamt och tråkigt. Tiden tillsammans blir bättre och utvecklas från gång till gång. Avstånd gör att man inser att saknaden växer, man kan inte skydda och ställa upp som man önskat. Att tänka på hur det undrande lilla ansiktet gav tröst och trygghet när tårarna rann längs kinderna får en att le.

Jag Skulle Kalla Det Syskonkärlek