Ansiktet har fastnat i hjärnan, det går inte att sudda ut. Det finns med dag som natt, minut som sekund. Känslan är mixad med många olika sorters känslor, hur är det möjligt?! Relationen mellan huvud och hjärta fungerar trots hjärtats insats i hopp om frihet. Ingen rädsla och oro för framtiden utan allt faller på sin plats sakta men säkert och problemen syns inte, tiden stannar och pulsens hårda slag är det ända som gör att man fortfarande känner, fast frågan är inte att känna utan vad... Naturligt och enkelt, fungerar det verkligen så?! Lyckan, kan den vara enkel och smärtfri?! Spänningen är som att se en otroligt bra scen och texten "fortsättning följer" dyker upp i rutan, då man bara vill veta vad som kommer hända... Man vill bara spola fram tiden samtidigt dyker känlsan att ha något att längta efter upp.
Hjärna VS Hjärta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
:) Du är den bästa!
Skicka en kommentar